Hanna Höglunds skapande återfinns i två former: i ord och i mat. När skaparlusten slår till hamnar hon ofta i köket. Bland skärbrädor, grytor och vackra keramikskålar hör hon hemma, till stora middagar med väninnor eller släkt, till fika med vackra, gamla koppar. Recepten är nästan alltid hennes egna och några av dem går igen i det hon skriver, eftersom allt skapande föder mer skapande.
Varje klot på Den Goda Cirkeln har sin egen matkultur: på Advel äter man gärna vilt med svamp, på Akvam blir det förstås mycket fisk och skaldjur och på Kaili äts det lamm och goda ostar.
Nedan finner ni tre recept till mat eller bakverk som det talas lite oftare om i Berättelsen om Lianne: Shinnia, Akinyas gryta och Lillevis spenatknyten. Både shinnia och grytan kommer från Litora och shinnia hittade Hanna först på i text och sen fick hon laborera under flera år innan hon hade uppfunnit en likadan skapelse i köket. Med Akinyas gryta var det tvärtom, den hittades först på i köket och sen trängde den sig in i böckerna. Spenatknytena blev hon en gång bjuden på och det var så gott, att det letade sig hela vägen bort till Kändo och tillbaka.
Prova gärna!
Shinnia
Jag köper helt sonika ett paket smördeg och skär den i många små rektanglar. Pensla med ägg. Baka enligt förpackning!
När bitarna svalnat brer jag på en chokladkräm gjord på mascarpone och så lite kokta hallon på en bottenbit och sen på med toppen och lite florsocker.
Det står i böckerna att shinnia görs på litoransk färskost, och det är absolut mascarpone som är mest likt.
Så här gör du chokladkrämen:
100 g mörk choklad
100 g mascarpone
1 msk socker
1 ägg
1 dl grädde
Smält chokladen över vattenbad. Blanda choklad, mascarpone, socker och äggulan till en kräm. (Bara den är supergod, men det blir ännu godare!) Vispa äggvitan till skum i en skål och grädden i en annan. Blanda ner grädde och äggvita försiktigt i krämen.
Klart!
”Nu sitter det fint med lite shinnia”, sa Zori.
”Vad är shinnia?” undrade Lianne.
”Det godaste i världen”, log Wadi medan Akinya dukade fram bakelser.
Det var någon sorts finbladig deg som låg i lager med kräm mellan. Lianne hade
aldrig hört talas om shinnia förut, men det såg gott ut. Zori förklarade att krämen var gjord på litoransk färskost och det fanns två sorter på brickan, en med mörk choklad och en med jordgubbar. Akinya frågade inte ens vad gästerna föredrog, utan la helt sonika en av varje sort på allas tallrik.
Vid Serena. Första tuggan la sig tillrätta i munnen som om smakerna och krämigheten ville flytta in. Bakelsen var inte alls så söt som Lianne väntat sig och passade bra till det bittra teet.
“Det är cannelloni med inte mindre än fyra sorters ost. Vad kan gå fel?”
Akinyas gryta
Ingredienser till 4 portioner
1-2 färska chilifrukter
2-3 vitlöksklyftor
1 röd paprika
1 gul lök
5-7 katrinplommon
1 kg högrev av nöt delat i grytbitar
1-3 msk tomatpuré
1-2 msk chilipulver
2 tsk oregano
Salt och peppar
Vatten
- Hacka alla grönsaker och lägg i en gryta. Riv ner vitlöken. Dela katrinplommonen i två. Om du gillar stark mat tar du med alla kärnorna i chilifrukten. Är du som Jonna kanske du skrapar bort en del av dem med kniven.
- Stek köttet i omgångar i smör eller olivolja i en stekpanna. Salta och peppra!
- Lägg över köttet i grytan där alla grönsakerna ligger. Tillsätt tomatpuré, chilipulver och oregano.
- Täck med vatten och koka 2-4h (beror på hur stora bitar du skurit av köttet) tills köttet faller sönder och huset doftar som gatorna på Litora.
- Servera med ris eller bulgur, en stor grönsallad en klick crème fraiche vid sidan om – om du är som Jonna vill du kanske ha flera!
Det var det underbaraste, lilla kök Lianne någonsin satt sin fot i. Mamma skulle kunna flytta in här. Jag med.
Det var inte stort och luftigt, utan tvärtom trångt mellan grytor och skärbrädor, men det var ändå inte stökigt. Mellan ljusa köksluckor lyste ett färgglatt mosaikkakel och på ett lågt sidobord frodades kryddgrönt i olika krukor.
Och sakerna. De vackra, vackra sakerna. Köksredskapen var rejäla och robusta, skärbrädorna stora slaktarblock och kökskniven bred som en yxa. Vispskålarna var av keramik och varenda slev och stekspade av trä. Inte en plastbit syntes så långt ögat nådde och Lianne kände det som att hon hamnat i mathimlen där hon satt runt bordet ihop med de andra.
Kökets härskarinna plockade blanka paprikor ur stengodsfat och inslaget kött ur brunt saluhallspapper. Hon slamrade och donade vid sin köksbänk, trots att Rasim bett henne sätta sig ner vid bordet två gånger.
Lillevis spenatknyten
”Eli, om du stoppar in en enda tugga till”, sa Lianne, ”så kommer min mat upp igen.”
”Lianne!” sa mamma.
”Det är inte mitt fel”, sa Eli. ”Ni lagar för många goda rätter. Jag smakar bara lite av allt, men tallriken blir ju full ändå!” Han klappade sig om magen. ”Så utsökt! Det är som att Eva-Linn uppstått ur graven i år igen. Allt smakar som det ska, men jag tror ändå att ingen lagar mat som du, Lilleviliten. Det tror jag att jag säger varje Jonnadag.”
”Det gör du”, skrattade Lianne.
Hon skar upp kött och gjorde dressingar och pratade med sin mamma som hon alltid gjorde på Jonnadagen. […] Dofterna som spred sig i lägenheten kom magen att längta och han var glad att de kunde äta där när det gjort Lianne så glad.
Han tyckte om att iaktta dem när de arbetade ihop, Lianne och Lillevi. Tusen gånger hade han stått i det där köket och erbjudit sin hjälp, men oftast blivit utvisad från arbetsbänken. Han behövdes inte. De var som en organism med fyra händer och en gemensam tanke. Den ena avslutade vad den andra påbörjat. De pratade i ett, men inte om vad de höll på med. Arbetet gick av sig självt.
