Hur historien kom till
Två flickor lekte i skogen. En var fem, en var åtta. De var systrar och likt alla andra systrar älskade de att leka tillsammans utom när de inte gjorde det. Då bråkade de. Dörrar smällde, fötter stampade och ord skreks innan de blev sams igen.
Men den här dagen bråkade de inte alls. De lekte.
Mitt i skogen fanns ett omkullfallet träd. Stocken förvandlades till en magisk portal och över den fick lillasyster sätta sig. Bakom satt storasyster och höll om lillasysters axlar. Kropparna skakade medan de for genom universum, till ett okänt land de aldrig besökt förut.
Landet hette Kändo.
Så fort de kommit dit var storasyster inte storasyster längre. Hon blev lillasysterns mamma. Och skolfröken. Och klasskompisar. Faktum är att storasyster tog hundratals olika skepnader och spann på så vis en magiskt berättelse kring sin syster. Berättelsen innehöll skoldagar, kungliga baler och krig. Den hade surrande hissar, spöklika platser och flygande väsen. Allt skapades åt lillasyster, till bådas förtjusning, medan lillasyster alltid förblev sig själv.
Fast ändå inte. Lillasyster blev lite modigare, lite vildare, lite kavatare.
Åren gick och leken levde vidare. Överallt kunde de ta med sig sin hemliga värld. På stranden, i bilen, på semestern. Helst lekte de hemma. Lekrummet förvandlades till en överdådig våning, snedgången intill hyste mörka hot och nedanför trappan väntade vad som helst. Ibland folkets jubel, ibland ondska. Dag efter dag lekte de sin favoritlek och fastän kompisar kom och gick, inkluderade de aldrig någon i sin hemliga värld. Medan de växte från flickor till unga kvinnor, växte karaktärerna i leken också. Leken flätades i verkligheten.
Till slut blev systrarna för stora för att leka, men världen ville fortfarande ha deras sällskap. De kunde prata om vilka som gift sig, fått barn eller bytt jobb medan de diskade eller gjorde läxor. Lillasyster fortsatte lyssna på storasysters berättelser om deras älskade, påhittade vänner. Världen ville inte låta sig glömmas. Den var för stor, för vacker och bara deras.
Men det skulle komma att förändras.
“Får jag skriva ner berättelserna från vår lek?” sa storasyster en dag. “Jag tror det skulle bli en bra bok.”
“Javisst”, sa lillasyster, “om du dedikerar boken till mig.”
“Självklart skulle jag göra det”, sa storasyster.
Ett par år senare började hon skriva och hon kunde inte sluta. Men det blev inte en bok.
Det blev fem.
