Fakta om Litora
Huvudstad: Mahile
Invånare: 32 miljoner
Nationell färg: lila
Vatten: Ett mindre hav på utsidan klotet.
Klimat och natur: Varmt året om. Regnskog och öken.
Kända byggnader: Adelines Palats samt Historicus, där häxorna nedtecknar och förvarar sin historia.
Största exportvara: Te och apelsiner.
Regenter: Kung Amshirin och drottning Tanella Cassia
Han cyklade förbi vildkaprifoler som klängde längs kalkstensmurar, förbi palmer, citronträd och gyllene cassia. Doften av vildkaprifol blandades med dofter från otaliga kryddor som invånarna i Mahile älskade att ha i sin mat och lukten låg som ett bekant lock över staden, ett lock som aldrig riktigt lättade.
Cykeln sicksackade fram bland folk som trängdes på torg och mellan grönsaksstånd. Överallt skockades de på marknader bland meloner, squash och pråliga silversmycken. De köpte och sålde och skvallrade om senaste nytt.
Mellan torgen vindlade branta, smala gator och gränder där cykeln fick upp farten. En gammal man skakade näven åt honom när cykeln flög fram långt snabbare än den borde. Han fick akta sig för att inte köra över någon. Även de breda gatorna blev trånga eftersom folket i Mahile hellre var ute på sina gator i skuggan av husen, än inne i husen där luften stod still.
I Mahiles mitt låg torget Sana och där hölls aldrig marknad. Torget var lagt i en sexkant i vit och terrakottafärgad gatsten och framför torget Sana reste sig Mahiles pärla: palatset som drottning Adeline lät bygga för snart tretusen år sedan. Drottning Adeline hade varit en kreativ arkitekt som satt sin prägel på den gamla stadskärnan, men palatset var Litoras stolthet. Mäktigare byggnad fanns inte, undantaget Kändo Slott. Byggt i alabaster lyste det som Serena själv och i byggnadens fyra hörn reste sig väldiga kupoler mot den blå himlen. Från palatsets mitt steg Amshirins torn och därifrån tillkallade kungen då och då moln, antingen för att ge folket skugga eller regn. Men annars var himlen alltid blå.
De vridna marmorpelarna som palatset vilade på och det sinnrikt smyckade taket var just vad klassen beundrade när Rasim till slut bromsade sin cykel.
